Är det någon gång jag ger upp så är det nu
Jag har sagt flera gånger att det kanske är lika bra att jag ger upp, men då har det inte funnit så mycket sanning i det och jag har sagt det mest på skämt och dom tankarna försvinner lika fort som de kommit. Men den här gången är det annorlunda, när jag säger att jag ger upp så är det så pass mycket sanning i det att det nästan skrämmer mig och de här tankarna har inte förändrats på drygt en vecka. De blir heller inte svagare ju längre tid de går, utan tvärtom. Jag börjar vänja mig vid tanken, det kanske inte är meningen att jag ska hålla på med hundar och det känns inte långt bort att kasta in handduken.
Sommaren 2016 började jag fundera att jag måste börja fundera på vad jag vill ha för typ av hundar och verkligen lägga tid bakom vad jag vill ha för linjer och inte bara ta hundar för att de finns hundar, något som det känns som jag gjort innan. Jag såg då att planerades Muusungar i Norge och jag hade hört att dom här Muusungarna är väldigt bra hundar och jag såg filmer där hundarna sprang som skjutna ur en kanon. Wow vilken fart de verkade ha och nu gjorde dom om samma kombination som de redan hade gjort 1 gång tidigare, vilket hade resulterat i riktigt duktiga hundar. Jag hörde av mig till uppfödaren och väntade och väntade ifall de skulle finnas någon kvar till mig. Jag hörde nämligen av mig sent och de hade kö på valparna så det var inte säkert att jag skulle få någon.
Jag kom ihåg att jag sa till mamma att om jag inte får någon från den kullen så blir det ingen valp, för det var verkligen den enda kullen jag kunde tänka mig en valp ifrån.
Någon vecka senare hörde uppfödaren av sig och det fanns en hane till mig. Lyckan var total och jag såg det som en liten nystart. En ny start att verkligen satsa, med början att investera i bra hundar, med förutsättningar att springa fort.
I slutet på Augusti 2016 åkte vi ner till Östersund, dit han fick lite lift så vi slapp åka hela vägen till Trondheim för att hämta min egna Muusunge. Nu skulle jag också ha en hund som sprang som han var skjuten ur en kanon. Tänk vilket spann jag skulle få med denna herre. Jag skulle även kunna testa vingarna i den nordiska stilen och på barmarken med honom. Ja, jag hade många planer med honom, men dessa hann vi aldrig med.
Kenai var ingen lätt valp alla gånger. Han kunde skita i en totalt och var väldigt självständig. Ju äldre han blev desto mer fann han sin egen röst. Han pratade ofta om hur missnöjd han var och tro mig, han var missnöjd ofta. Var han hungrig, då skrek han. Var han uttråkad så skrek han. Ville han ut och göra nått, då skrek han. Att han dessutom var helt pigg igen efter längre promenader redan efter 30 minuter och var då uttråkad igen gjorde inte saken bättre. Han var också svår att ha med lös när man tränade med de andra eftersom han gärna ville busa med de hundarna som drog, vilket inte var jätteuppskattat av de andra. Men när jag började köra in honom, jävlar vad bra det gick. Han drog som han inte hade gjort något annat och de andra hundarna hade svårt att hänga med honom i hans tempo, trots att han var så ung. Jag sa många gånger att Kenai kommer bli för bra för mitt spann, de andra hundarna kommer inte kunna hålla samma tempo som honom och de tror jag delvis skulle kunna stämma.
Under sommaren forsatte Kenai med "jag skriker när jag inte är nöjd" och det här gjorde nog att min far blev väldigt gråhårig, men jag sa flera gånger att allt kommer vara värt det, att när han får debutera i tävlingsspåren så kommer det inte spela någon roll längre och att hans av-knapp kommer komma med tiden när han blir lite äldre och klokare, för passitivitetsträningen gav inga större resultat...
I höstas så hade jag 5 hundar i träning, där i bland Kenai, mitt hopp för säsongen och jag var övertygad att den här säsongen kommer jag ha det bästa spannet jag någonsin kört och höstträningen flöt på bra.
Efter ett tag så började han stanna när vi började närma oss bilen, men det var såpass kort innan så jag la inte så mycket vikt vid det. Husky som jag hade i början av min karriär höll också på så och det växte han ifrån tillslut och det tänkte jag att det kommer nog Kenai också göra när han blir lite äldre och klokare, men så blev det inte.
När jag började köra släde så började han stanna allt tidigare närmare slutet och ibland var det så tidigt som 500-1000 meter innan vi var vid "mål". Dock är jag övertygad att det här beteendet satt i huvudet då han drog hela vägen om han inte visste vars "mål" var och stod även och skrek att han ville framåt när vi stannade, även om vi hade kört långt. Kenai var en hund med en mycket stark vilja, ville han inte någonting, då gjorde han det inte heller. Ville han inte hoppa in i bilen då stod han som fastfrusen och man fick lyfta in honom. Så mamma hade teorin att han stannar för att han inte vill sluta springa, han ville helt enkelt inte att det skulle ta slut. Vi pratade även med en djurkommunikatör som sa samma sak.
Jag ville som ändå kunna utesluta att dehär beteendet inte berodde på något kroppsligt så vi tog honom till veterinären för att kolla så det inte var något som spökade.
I December gick mamma till veterinären med honom och jag satt i skolan och mamma smsade och sa att de hittat ett blåsljud på hans hjärta samt att hans njurvärden var dåliga. Jag googlade snabbt på blåsljud och helt lugnt smsade tillbaka och skrev att vältränade hundar kan ha ett fysiologiskt blåsljud så tänkte att det här är ju lugnt för han har gått i träningen flera gånger i veckan i några månader, han är vältränad så blåsljudet beror säkert på det, få fel man kan ha.
En vecka senare fick vi komma på återbesök, njurvärdena var denna gång bättre men blåsljudet var kvar. Vi fick då ta ett beslut. Om vi ville låta det vara eller åka 35 mil enkel väg till Gammelstad och kolla upp det med ultraljud. Vi valde det sistnämnda.
Den 3e Januari fick vi tid i gammelstad. Kl 05.30 satt vi i bilen påväg till Gammelstad och mamma sa flera gånger att det här kommer vara en helt onödig resa, de kommer inte att hitta någonting, han har säkert bara ett fysiologiskt blåsljud. Jag trodde inte heller att det skulle visa någonting och att vi skulle få åka hem med glada besked.
Vi kommer till Gammelstad och träffar veterinären och berättar vad det är med honom, men vi hade inga symptom. Han drack lite mer än vanligt och blåsljudet som hördes här i stan. Han lyssnar på Kenais hjärta och säger att han inte hör något blåsljud och mamma kollar på mig med en blick som säger "vad var det jag sa" och veterinären började prata om att jag kan sakta börja sätta in honom i träning igen, men att ifall vi vill så kan vi kolla med ultraljud, för vi hade ju trots allt åkt så långt och tur var väl det att vi kollade ändå.
Så fort han kollar på hjärtat och de första han säger är att "Oj, det här ser inte bra ut". Han gjorde lite mätningar och blev mer och mer bekymrad. Kenais hjärta drog bara ihop sig 18% och det borde åtminstone ligga på 35%, alltså knappt hälften. Vi fortsatte bråka med Kenai och försökte få honom att ligga still och tillslut så var vi tre personer som försökte hålla fast honom för att veterinären skulle få kolla igenom hela hjärtat. Efter 1 timme så får vi ge upp och han tycker att vi ska åka till Öjebyn, där det finns en veterinär med mer erfarenhet om hjärtat så han skulle få ett andra utlåtande. Veterinären misstänkte dock dilaterad kardiomyopati, DCM vilket innebär att hjärtat är försvagat och att de inte pumpar som de ska.
Vi fick åka hem, med en mer eller mindre utdömd hund. Bilresan hem kändes tung, min fina Kenai var inte frisk. Vi fick inte så mycket information av vad DCM verkligen innebar så jag fick googla och ju mer jag läste, ju mer tappade jag hoppet om att det här skulle sluta bra och jag insåg vilken allvarlig sjukdom vi eventuellt hade att göra med. Men än hade jag lite hopp, för veterinären sa att om han hade DCM skulle väggen i hjärtat vara förtunnad, vilken den inte var.
Inte ens en vecka senare, tisdag den 9e Januari satte vi oss i bilen igen men med Öjebyn som mål denhär gången, 40 mil enkel väg. Den här gången var det inte riktigt samma lättsamma stämning i bilen påväg dit. Den här gången visste vi att det var något, men vi levde ändå på hoppet att vi skulle få med oss Kenai hem och jag har nog aldrig varit så nervös inför ett veterinärbesök förut som jag var då.
Återigen fick vi berätta om hans symptom och veterinären lyssnade på hans hjärta och inget blåsljud hördes. Han kollade med ultraljud och sa direkt att här har vi helt klart en kille med hjärtfel. Han gjorde samma mätningar som gjordes i gammelstad och den här gången visade det att hans hjärta bara drog ihop sig med 16 %, alltså en försämring på 2 % på inte ens en vecka. Han kollade lite mer och efter ett tag sa han att här har vi utan tvekan en hund med Dilaterad kardiomyopati, DCM. Där och då föll allt samman, efter allt mitt googlande så visste jag att DCM betyder att Kenais dagar är räknande och att han aldrig kommer kunna springa, alltid finns det en risk att han kollapsar. Veterinären sa att prognosen som arbetande hund är lika med 0, samma gällde sällskapshund, men att han skulle kunna leva ett tag till eftersom det inte hunnit utvecklas till hjärtsvikt ännu, men att han skulle kunna kollapsa när som helst.
Kenai skulle aldrig kunna vara en sällskapshund. Han var en hund som älskade att springa mer än vad han älskade livet själv. Han hade inte fått träna på 1 månad och det märktes, han behövde få göra det han älskade för att överhuvudtaget må bra. Vi fick då ta ett beslut att låta honom somna in där eller göra det här i stan.
Det var ett oerhört jobbigt beslut, men vi valde att ta bort honom där. Det skulle inte tjäna någonting till att ta med honom hem igen, bara för att släpa med honom till veterinären igen och skulle han hinna kollaspa innan vi skulle hinna ta bort honom så skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.
Kenai Muus fick somna in, 1,5 år gammal med hela livet framför sig. Han fick aldrig testa vingarna på tävlingsbanorna, han fick inte se vad mycket livet hade att erbjuda.
Jag har inte gett Kenai rättvisa i den här texten och har väl mer eller mindre framtställt honom som jobbig och det var han till och från, men det är alla hundar någon gång. Kenai var fantastisk på så många sätt. Han hade så mycket personlighet så han ibland kändes som 4 hundar trots att han bara var 1. Han hade så mycket idéer och tog livet med en klackspark. Han kom alltid på hur han skulle lösa eventuella problem, han var så smart på samma gång som han inte alltid var den vassaste kniven i lådan. Han tyckte att han minnsann var en knähund och ville gärna sitta i famnen eller ligga på en trots att han vägde nästan 30 kg. Han älskade att sitta på stolar och alltid när man lämnade sin stol när vi satt och åt så visste man helt säkert att Kenai skulle ta den, och där satt han tills vi dukade bort. Den hunden hade så mycket egenheter och intressanta lösningar på alla möjliga problem så jag skulle nog kunna fylla en hel bok med allt han hittat på, men en sak är säker, jag saknar varenda en av dom...
Kenai var perfekt, men tyvärr inte hans hjärta och tyvärr gjorde det att den mest levnadsglada hunden jag haft fick avsluta sitt liv på tok för tidigt och jag skulle göra vad som helst för att hans hjärta skulle få vara frisk.
Just nu känns det så tungt och tomt utan Kenai vid min sida.
Kena, Vi ses någon gång igen bästa vän
