Hur länge är det värt det?
Draghundsport alltså. Perfekt sport om man tycker om hundar samt att vara ute. Men sporten har samtidigt så många nackdelar och jag skulle säga att dom blir fler ju högre nivå man tävlar på.
Den dagen man säger att jag tävlar på elitnivå och vill tävla om medaljer så kan det innebära att man får stänga in sina egna känslor, låter kanske lite konstigt men det är så jag upplever det.
Jag har otur med hundarna, tror många skulle kunna intyga det. När man får frågan om hur många hundar man har och man svarar 9 och personen får lite svårt att koppla ihop det med att jag säger att jag bara har 2 hundar att tävla med. Vi har alltså 9 hundar i våran ägo varav endast 2 av dom är tävlingshundar som kan prestera på den nivån jag vill. Här kommer den delen där man måste börja stänga in sina känslor och bli "kall".
Perkele och Power är mina självklara tävlingshundar och ev. kommer deras kusiner Qng och Quiz springa på tävlingsspannet till säsongen som kommer. Okej, det är alltså 4 hundar. 5 kvar, vilka är dom och vad har dom för "arbetsuppgifter" hos oss? Bra fråga. Jag har våran snart 1-åriga Kelpiehane som jag tränar lydnad och bruks med, så han har en uppgift. Sen har vi nytillskotter Kenai Muus som förhoppningvis min nya stjärna och förhoppningsvis lite av en nystart hos mig. Då var det 3 kvar, dom 3 som inte gör något utan bara är. Ice, Unik och Diezel, som har skador samt lite sjukdomar, inget allvarligt dock. Unik märker man knappt på förutom om man kör långt med henne.
Då skulle man kunna säga att man har tre hundar som bara är, äter mat och sover och det kanske låter brutalt och hemskt, tar plats från bra hundar som jag skulle kunna ha. Jag har fått höra från flera rutinerade hundförare att när man börjar komma upp på den nivån som jag tävlar på nu så måste man börja rensa hundar och kan inte ha kvar hundar som bara är. Fick höra i början av sommaren att de kostar faktiskt lika mycket att föda en bra hund som en dålig hund och det är så sant.
Förra veckan i fredags så fick The one and Only Diezel somna in. Hunden som alltid viftade på svansen, hunden vars tass som kommer pryda min kropp om nått år. Att låta Diezel gå vidare är ett av de tuffaste besluten som vi har fått ta. Han hade problem med sköldkörteln och fick börja gå på medicinering, vilket inte blev bättre. Han var precis lika trött som innan tabletterna. Ginza hade problem med sköldkörteln och hon blev väldigt dålig på slutet och vi ville inte att Diezel skulle hinna bli lika dålig. Han skulle få somna in när han fortfarande mådde hyffsat bra. Men tanken att det skulle vara för tidigt, att han fortfarande skulle kunna leva ett hyffsat liv, gnagde mig. Men nu i efterhand känns det som vi trots allt tog rätt beslut.
Hundantalet gick då ner till 8, samt 2 som inte har en uppgift. Unik och Ice. Placera om, låta dom stanna kvar hos oss eller låta somna in? Svårt beslut då jag tycker de känns som dom är för friska för att somna in, men samtidigt för mentalt ostabila för att placera om, hur gör man då?
Alla hundsporter är likadana. Den dagen man bestämmer sig för att köpa hund så har man också ansvaret för att hunden ska ha det bra hela livet, även om den bara blir 1,5 eller 17 år. På ju högre nivå man tävlar desto mer måste man kunna sätta sina egna känslor åt sidan, hur ont det än gör. Det går inte att behålla hundar som inte gör någonting, inte när jag tävlar på den nivån jag gör och vill göra, det är något jag försöker banka in i mitt huvud
Jag vet egentligen inte vars jag vill komma med det här inlägget. Tror jag ville skriva av mig bara, lufta tankarna liksom.
