När allt går emot
Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vad jag ska säga. Den här bloggen har blivit en plats för mig att bara skriva av mig, inte längre att skriva om min vardag med hundarna.
Nu är jag så arg och besviken så tårarna sprutar. Varför kommer jag inte gå in på, men tror aldrig jag varit så här besviken på en person någonsin innan. Så fort jag ställer krav på något så känns det som allt brister och blir till sand. Känns inte som någonting någonsin klarar att bära upp när jag väl ställer krav och när jag inte gör det så blir det bara skit ändå. Hur gör man då?
Den här händelsen skulle ha gett mig en valp. En valp som tillsammans med Kenai Muus, Power och Perkis skulle utgöra mitt spann till EM 2018. Men den här uppfödaren tog ifrån mig det, föll ihop som sand när jag ställde krav. Jag är inte heller helt oskyldig i det här, tydligen har jag uttryckt mig klumpigt, men samtidigt känner jag att man kan ju inte skriva ordagrant vad man vill ha sagt, liksom en instruktioner om exakt hur man vill ha det, men så ska det tydligen vara för att inget ska bli fel.
Det finns valpar, det gör det. Men det är valpar som har blivit kvar, valpar som inte har varit någons första handsval. Ska dom då vara mitt första handsval. Jag har tagit valpar som har blivit kvar förut, av 3 så har 1,5 blivit bra. Dock har mitt enda första handsval på valp blivit väldigt bra. Unik var väl bra fram till att hon ansåg sig för fin för att dra, därav 0,5. Rejsa var en sista valp och henne blev det inte mycket utav, medan vissa syskon är riktiga stjärnor. Perkis var också en sista valp, men där var det lite annorlunda. Power (brorsan) hade bott hos oss redan 1 månad och Perkis blev aldrig hämtad. Vi hade redan varit intresserade av två valpar från den kullen men det fanns inte, så vi passade helt enkelt på när Perkis blev kvar. Så hans historia som sista valp skiljer sig från Unik och Rejsas.
Så frågan är då ska man chansa och ta en valp som har blivit kvar, så att jag ev har ett spann till EM eller skita i det och hoppas att det löser sig på något annat sätt eller helt enkelt lägga av med hundar helt och hållet för allt går ju käpprätt åt helvete just nu. Grannarna har börjat klaga på hundarna också.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Allt känns bara tungt. Jag kommer inte ens ha ett spann i vinter, nästan alla är sjuka och veterinärräkningarna bara samlas på hög. INGENTING går bra just nu, verkligen ingenting. Jag vet inte vad jag vill ha för typ av hundar, från vilka linjer jag vill ha. Jag vet ingenting. Det känns som jag bara är. Är här hemma, har 8 hundar, vet ingenting om någonting. Vet inte hur morgondagen kommer se ut, vet inte hur vintern kommer se ut och framförallt så vet jag inte om jag kommer få ihop ett spann någonsin. Just nu känns det som jag hade behövt ett facit över mitt liv för att inte falla ihop totalt.
Jag hatar ovissheten
Tack för mig
