Min EM upplevelse
Nu är det 8 månader sedan jag tävlade EM, mitt första stora mästerskap som jag dessutom tog medalj på.
Nu ikväll så satt jag och kollade igenom filmerna som jag filmade från släden under mästerskapet och massa minnen ploppade fram.
Det låter kanske sjukt men jag har tänkt på det här mästerskapet varje dag i 8 månaders tid. I skrivande stund är det 268 dagar sen jag startade dag 1. Jag har funderat och analyserat, kollat filmer och funderat hade resultatet blivit annourlunda ifall jag gjort si och så eller var det min inställning som gjorde att jag inte nådde enda fram till guldet?
Jag visste redan innan mästerskapet att jag hade en väldigt tuff motståndare, sonen till en 23-faldig världsmästare, men jag vet att ingenting är omöjligt. Men självklart finns de ju dom som tar ner mig på marken, bort från mitt moln som var mitt hopp att jag, Lina, som har tränat mitt egna spann sen jag var 11 år gammal och som inte har föräldrar som har vunnit världsmästerskap efter världsmästerskap, ändå skulle ha en chans på guldet.
Jag fick höra fler än en gång att jag inte ens har en chans på guldet, pga av motståndet. "Jaha, hon ska tävla mot honom, ja då blir det ju max silver", "Hon får satsa på silvret, för guldet är hans".
Jag brukar ta såna saker som en motivation, men när man hör det gång på gång att jag inte ens ska försöka nå guldet, så bryter det ned en och tillslut så tror man på det, jag får satsa på silvret för guldet är utom räckhåll. Dom här kommentarerna har kommit från vuxna. Är det inte dom som ska försöka pusha en framåt istället för att slå hål på det lilla hoppet jag ändå hade om guldet?
Var det dom här kommentarerna som gjorde att jag trots allt inte nådde guldet? Trots att jag hade bäst tid 2 utav 3 dagar?
Jag åkte ju som sagt ner till Savalen med 2 av mina egna, samt två lånehundar. Jag fick höra av den ena som jag lånade hund av att dina hundar är inte vana att gå på stadion, dom kommer inte klara av det. Så mitt spann skulle ju se ut så att mina hundar som aldrig någonsin haft något problem att springa i led skulle gå bak och lånehundarna skule gå i led eftersom dom har tävlat på stadion förut. När sedan den ena lånehunden blev skadad så fanns dom där orden kvar i mitt huvud. Dina hundar klarar inte av att springa i led på stadion. Dom här tankarna gjorde att jag satte en hund i led som inte gick så bra där, som stannade 3 gånger under 7,5 km. Dag 2 satte jag min Perkis, han som inte ska klara av att springa i led på stadion, i led och det fixade han med bravur.
En till liten händelse var när jag dag 3 kom in på målrakan och ser en gubbe med en hund som går rakt över spåret. Jag börjar då skrika för full hals att han ska akta på sig, mamma skriker men gubben hör ingenting, vilket gör att mina hundar springer på var sin sida om honom och det blir trassel. Tyvärr kom det inte med på film men där tappade jag helt klart några sekunder. Sen när jag kommer i mål, arga som ett bi så kommer en norsk fram till mig och säger "Men lilla gumman, du skulle ändå inte ha vunnit". Det här gör mig om ens möjligt ännu mer arg. HUUUUR kan en vuxen individ komma fram till mig och säga såpass nedlåtande att "du skulle ändå inte ha vunnit" Nej kanske inte, men det är ju långt ifrån okej, eller?
Mamma gick sedan fram till den här personen och frågade vad fan han höll på med och han sa att jag var tvungen att gå över och mamma sa att det här kunde ha kostat mig guldet och han är helt likgiltig. Jag och några andra från det svenska teamet funderar då kanske om den här gubben var betald för att förstöra för mig, så att han som vann skulle vinna? För att inte förlora deras familjs rykte om att vara i princip oslagbara. Det känns som en rimlig förklaring eftersom han inte verkade ha något som helst skam i kroppen och dessutom inte ens bad om ursäkt, samt så har jag hört om liknande historier om den här familjen och vad de kan ha gjort för att vinna.
Så summan av det här är att jag måste sluta lyssna på folk. Slå bort allting som någon säger vad jag kan och vad mina hundar kan och inte kan. Varför måste jag vara så äckligt lättpåverkad?
Tack vare dessa människor så har det här hemsökt mig nu i 268 dagar, funderande vad jag gjorde för fel och ikväll slog de ner som en blixt varför.
Jag måste försöka släppa det här nu och blicka framåt. Jag tog mig trots allt till att bli Europas näst bästa junior, helt på egen hand. Utan föräldrar som har tävlat och vet vilka linjer på hundar som funkar och inte.
Det kanske blev en grötig text, men det är mest för att jag ska ha något att kunna gå tillbaks till och läsa senare, eftersom jag bara har någon läsare här då och då som kikar in.
